Hej kära läsare, om ni ens existerar... Jag tänkte faktiskt köra en Beatrice och redogöra hela min konsert-upplevelse för er för mitt hjärta håller fortfarande på att spricka. Idag är det exakt en vecka sen, och i skrivande stund (22.20), så inser jag att vid den här tiden förra veckan stod jag just nu i minusgrader och stirrade på en bakdörr som ett fån tillsammans med min plansch, biljett och tuschpenna, hahah.


Jag kan börja med att säga att SJ kan ta sig någonstans. Jag skulle ta tåget fruktansvärt tidigt från Malmö till Göteborg för att kunna köa länge, men kommer jag fram i tid? Nej. Det gick ett rykte om att det var något fel på just den vagnen jag satt i, så, utan personalens hjälp eller information, flyttar alla passagerare till en annan vagn på måfå. Tur i oturen så stämde ryktet så jag slapp flytta tillbaka igen, och 50 minuter senare rullar tåget mot Göteborg! Surt nog måste ett tåg vara 60 minuter försenat för att man ska få någon ersättning, så ja... men man ska inte klaga.


Väl i Göteborg så åker vi hem till min kära kompis Frida och dumpar min väska och packar en konsert-ryggsäck som innehåller biljetter, tuggummi, plånböcker etc, och som senare ska användas som jack-utrymme (: Vi åker sedan vidare till centralen där vi köper middag och fortsätter sen till Trägår'n där Billy Talent ska spela. Det var så gulligt, för de skulle egentligen spela i Lisebergshallen, men de kunde inte fylla den så de fick flytta till en mindre klubb, hahaha. Men intima spelningar är bättre än stora, så det var bara bra. När vi anländer till Trägår'n är där inte en själ... lite läskigt, och vi blev oroliga att de hade flyttat tillbaka till Lisebergshallen, men när vi undersöker stället så hör vi ett intro till en Billy Talent-låt under soundchecket, och fick det även konfimerat av en anställd att de skulle spela där - så vi var först i kö! Skitkul, jag har aldrig varit först i kö innan, men Billy Talent är inte så stora i Sverige som de är utomlands, så det är väl förståeligt att folk inte vill köa för dem. Men när vi står där i kön kommer en man fram med tatueringar i ansiktet (Frida döpte honom till tattoo-face... hon är för kreativ) som är med förbandet, och han frågar oss var vi fick vår Subway ifrån så vi försöker på stapplande engelska beskriva var centralen ligger... hahahah, jag var skitnervös.


Efter fyra timmar har vi en fin liten kö bakom oss, och när insläppet kommer så springer vi in snabbt som satan! Vi får båda platser längst fram vid staketet - det var första gången jag stått så nära scenen! Jag pratade lite med en trevlig men aningen suspekt människa som hette Hannah. Hon åkte runt i Europa och såg Billy Talent av vad jag har förstått, men hon verkade lite... robot-aktig, haha. Allt hon kunde säga var "Men visst är de BÄST? De är bäst!" så jag var lite lättad när hennes kompis kom tillbaka och satte sig emellan oss. (Pinsamt om hon hittar den här bloggen. Oh well.)


Varken Frida eller jag vågade gå och hänga in vår väska i garderoben, så vi använder min halsduk för att binda fast den i staketet. En vakt lyser senare på väskan med sin ficklampa och jag var 100% säker på att han skulle be oss hänga in den, så jag frågade om det var okej, och han typ, rycker på axlarna, hahahah. Säkerheten var på topp... bandets turnébuss står utanför, fullt synlig, de kollade inte vår väska när vi kom in, de visiterade oss inte och vi fick ha med oss vår egen dricka. Som sagt, små spelningar är bäst.


Förbandet var bajs, så jag tänker inte gå in på dem... men när Billy Talent kom in, shiiiiiet vad taket lyfte! Det är svårt att beskriva varför de är så bra live, men sångaren, Ben Kowalewicz... gud, man kan inte ta ögonen från honom när han väl går igång. Hans ögon, han ser helt galen ut när han sjunger och han ger allt! Det bästa var när han sjöng en låt och mikrofonen slutade fungera, så han tar i allt vad han kan och SLÄNGER ner den i golvet bakom sig i rent ursinne, utan att egentligen vara arg på att den var sönder, utan mer på att han var inne i låten. Där ligger ju reserv-mikrofoner framför honom, så det var inget stort problem, men han är underbar. Två minuter senare skämtar han om Sverige vs. Kanada i ishockey och sånt, så han var verkligen inte arg över utrustningen. Inga diva-tendenser där!


Men ja, jag skrek, blev mosad mot staketet och headbangade allt vad jag kunde för att få ut så mycket av det som möjligt. Billy Talents texter är nice, man kan sätta sig in i dem och det finns verkligen INGEN bättre känsla än att skrika ut något som berör en! Det är som yoga, fast våldsammare, hahaha.


Efter en timme var magin slut men jag var glad ändå. Jag ser att trummisens handduk ligger kvar på trumsetet så jag frågade en fruktansvärt trevlig vakt om han kan hämta den till mig, men han säger till mig att vänta lite tills de plockat undan, så Frida och jag väntar. Då kommer en annan vakt fram till Frida och säger "Jag har sett er vänta hela dagen, så, här" och ger henne setlist:en (a4-pappret med låtordningen som finns på scen) som bandet använt och vi börjar genast tvista om huruvida vi ska riva det mitt itu eller ha delad vårdnad (hahah, vi är nördiga, vi vet...) men jag visste att det ändå var hennes. Hon hade fått det, och jag hade ingen rätt att be henne om det, så jag var mer än angelägen att få den förbannade handduken på trumsetet! Men istället för den trevliga vakten så kommer en sur polisman upp till oss och säger att vi måste gå ut, så jag drar ut på tiden (... jag har ju inte så stor respekt för griniga poliser) och säger till honom att jag vill ta en bild på scenen först. Så jag gör det och drar ut på det, men min fina vakt kommer ändå inte med min handduk, så jag erkänner mig besegrad och går ut. På vägen ut stoppar en roddare mig och säger "Do you want this?" och håller fram Bryssels setlist och jag kan inte för mitt liv förstå vad som händer, men efter någon sekund klickar det och jag skriker "THANK YOU SO MUCH" åt hans ryggtavla. Sen studsar jag och Frida ut som de lyckliga små uttrarna vi var, och flashar med våra setlists mot alla, hahahah. Väl ute springer vi runt som galna höns och hoppar och skrattar - jag sa ju att konserter gör mig lycklig.


När vi väl lugnat ner oss lite står vi och filosoferar över vad vi ska göra - åka hem, eller hitta bandmedlemmar? Det tog inte så lång tid att göra det valet, så vi ställer oss vid bakdörren och väntar på att bandet ska duscha klart. Det är typ -10 C och vi står helt stilla i en timme. Mina fingrar, tår och ansikte hade avlidit för tre kvarter sen, men tillslut kommer bassisten Jon ut. Jag känner inte igen honom först, men seriöst, man är inte van vid rockstjärnor i tjocka dunjackor och söta små mössor... men han var supertrevlig, verkligen! Klart att man kände sig dum oavsett, jag som 16 årigt fan och han som internationell kändis, men han var inte divig eller stressad. Jon tog sig tid och snackade med oss... alltid nice när de inte bara skriver sin autograf och sen springer vidare. Jag hade nada koll på vad jag ville få signerat, så jag sticker fram min biljett när jag egentligen ville ha min plansch signad... men man kan inte få allt, så nu har jag 5 autografer - tre på min plansch och två på min biljett, hahah.


Efter att Jon klivit in i turnébussen så kommer Ben ut, även han supertrevlig. Han bär på en fet ryggsäck som verkar väga flera ton och säger "I'm just gonna dump my shit in the bus, i'll be right back" men de andra tjej-fansen är ju satans besatta så de sprang efter honom ändå... jag skämdes för mänsligheten då, men aja. Han snackade rätt länge med några tjejer framför oss, men sen kommer vi fram och får prata med honom med! Jag kommer inte ihåg vad jag sa till honom, och vill nog inte veta heller...


Jag har mina tre favoritband här i världen. Andra band kommer och går, men dessa tre återvänder jag alltid till, och Billy Talent är en av dem. Att se bandet live, att träffa människorna bakom bandet är stort och det var utan tvekan en av de bästa kvällarna i mitt liv. De två resterande bandmedlemmarna, gitarristen Ian D'sa och trummisen Aaron, kom ut efter Ben och även de var trevliga. Särskilt Ian; han har världens tuffaste hår och en mysig röst :D


Vi sa sedan hej då till bandet, och till den trevliga tjejen Maria som vi träffade, och skuttade till centralen där vi var tvugna att äta, även om adrenalinet hade jagat bort vår hunger. Sedan åkte vi hem, loggade in på facebook och lite sånt för att prata med folk och uppdatera våra status (hahah, vilket samhälle vi lever i...) och sedan somnade vi direkt!


Nu har jag suttit och skrivit i flera timmar (med oräkneligt många pauser...) så jag ska ta och avsluta och gå och lägga mig. Men innan jag gör det så måste jag figure out hur man lägger in en youtube video, för det är muuuuuy importante att ni hör Ben Kowalewicz röst. Ni kommer att förstå varför. So here we go, det här kan bli väldigt fel.







(video ej filmad av mig.)


? Funkade det? Haha, jag orkar inte. Men i alla fall, där är hans underbara smurf-röst. När han är på scen pratar han som en seriefigur av någon anledning, hahaha.

Ja, så det var min underbara kväll med rockstjärnorna. Jag grät, fick blåmärken, skrattade, hoppade, headbangade, skrek, fröööööös... och det var värt varenda jobbigt ögonblick som ledde upp till denna underbara kväll! Sandra, Sofia, det blir FÖRHÖR på det här på måndag... bara så ni vet.

Peace out, och god natt!

xo. L.


ps. gud vad långt jag skrev. woah.